Jag läste just ut Shakespeares Hamlet. Har läst den några ggr tidigare, men i Hagbergs översättning från 1840(?)-talet, en i mitt tycke otymplig materia. men säkert bra för sin tid. Men nu var det Britt G. Hallqvists översättning. Det om översättningarna - om själva boken/dramat kan bara ett sägas: om man vill läsa något hyperaktuellt, supermodernt, genommänskligt och fantastiskt bra, så ska man ta och läsa Hamlet.
Hamlet är en sån bok som man blir chockad över hur lättillgänglig den är när man väl läser den. Har alltid haft lite klassikerfobi och Hamlet har varit ett steg på vägen till att normalisera mitt förhållande till klassikerna. Köpte den på svenska på bokbordet på Drottninggatan men jag tänkte inte på vem som översatt, har läst första akten men den känns bra mycket tristare än den engelska version jag läst förut. Kanske har jag drabbats av sagda översättare!
Nu har jag börjat läsa om Hamlet parallellt med Jasper Ffordes senaste bok Something Rotten, där Hamlet följer med Thursday Next (literary detective) ut ur the fictional world till den verkliga världen, för han är orolig över att hans läsare ser honom "as something of a ditherer"...
Iaf, mycket av diskussionen rör väl varför Hamlet handlar, eller inte handlar, som han gör, eller inte gör. Mina psykologiserande funderingar (jag är fortf i akt 1, men har ju föralldel både läst & sett förr): tror att det är en blandning av Sorg, och att Hamlet som student just satsat allt på man-bör-tänka-logiskt-tänkandet när spöket dyker upp, vilket förstås would upset anyone. Dessutom har han varit hemifrån ett tag och under tiden mognat till att se sig som man, och kommer tillbaka till Helsingör där han bara varit pojke, och hälsas av sin farbror - som utan att alls kunna mäta sig tagit den idealiserat dyrkade faderns plats - som "my son", ett barn som ska fostras. Jämför dessutom Hamlets bön till Horatio och Marcellus att låtsas som inget när han spelar galen med Humphrey Bogarts beteende i "In a lonely place" [obskyr referens].
Detta kan också ses som ett långt argument mot psykologiserande tolkningar, förstås. O day and night, but this is wondrous strange.
"Ophelia and Desdemona dead, leaving Hamlet in a play"
