det är så konstigt med den här nya vågen av böcker om folk som har haft en hemsk uppväxt, blivit misshandlade eller våldtagna etc. det ploppar upp nya sådana personliga redogörelse-böcker hela tiden och de säljer multum. jag fattar inte varför? mår folk bättre när de får läsa en bok och gråta lite å någon annans vägnar? det verkar för mig som att ju saftigare och detaljerade hemska beskrivningar, desto bättre säljer boken. jag förstår det bara inte. det är som att gotta i andras lidande på något sätt. tycka synd om och vara glad att man själv har det bättre, liksom. förklara gärna för en förvirrad läsare.
varför man läser feel-bad-böcker kan väl vara av samma anledning till varför man stannar och tittar på en trafikolycka. Jag tror att människans natur är sådan. Man vill både veta och inte veta om tragiska händelser, och kanske känna ett lugn för att man ändå är en rätt vanlig person. Själv läser jag ibland sådana böcker, kanske för att gotta mig, men även för att på något sätt begripa mig på hur förfärliga den mänskliga naturen kan vara.
-> Sv: feel-bad-böcker -
bobby 2004-07-11 01:49:32
Anne: Det är äckligt att böckerna ges ut men bra att de läses? Nåja.
Det enda jag läst i genren är Marklunds Gömda (och jag törs btw nästan slå vad om att jag är den ende här i tråden som läst den oavkortade versionen), som jag tyckte var utomordentlig. Men för övrigt har jag ingen lust att trilla dit på genren.
Förhoppningsvis bibringar böckerna, som någon påpekade, en viss insikt om vad som kan dölja sig under ytan i vår Bullerby. Som Knutby-rättegången ungefär.
Jag älskar böcker om folk som klättrar upp på berg så jag förstår lite hur du menar. Samtidigt kommer ju inte berg hem till dig och låser in dig i källaren och beter sig allmänt ouppfostrat. Bergsböckerna handlar för mig mer om självförverkligande och lite gammal härlig "be all you can be"-mentalitet.
Sen är det väl inte så negativt om man nu skulle använda en "feel bad"-bok för att bygga på sin självbild? Jag brukar titta på "Sunset Beach" och tänka - fyfan vilka jävla idioter som följer den här serien, skönt att jag bara gör det som en smart ironisk gest. Sen känner man sig lite smartare
Jag kan inte tala för andra, men jag läser ibland "såna" böcker. Men jag kollar inte på dokussåpor och jag har aldrig stannat och tittat på en olycka om jag inte har hjälpt till. Jag tycker inte heller att jag känner mig som en bättre människa av dem och jag behöver inte läsa dem för att förstå någon ondska. Varför läser jag då dem? Ja, för mig är det mer som att läsa om en mänsklig straptats. Likväl som folk läser om människor som klättrar upp i bergstoppar, kan man väl läsa om prykiska strapatser. För dessa böcker handlar ju oftast om männskor som har gått igenom ett helvete och kommer igen. Människor som klarar av saker som man inte ens kan föreställa sig i sin vildaste fantasi. Människor som reser sig på nio och kommer igen. Jag ser det mer som böcker om fantastiska resor, från den absoluta botten på väg upp. Sen tror jag absolut att dessa böcker berättelser behövs. Jag tror att man efter en sådan bok får en hjälp på väg till en större förståelse för andra människor. Kanske det finns en orsak till att jobbarkompisen blir som en slampa så fort hon hamnar på en krog, varför sonens klasskompis aldrig har med sig någon matsäck på utflykten etc (däremot vore det farligt om man tog det som "bevis" för hemskheter). Men därtill att frossa i sådan litteratur, ja, då finns det kanske en annan förklaring.
Jag kan inte läsa dessa böcker, okej jag läste den första "pojken som"-boken men kände att det här går inte, blev så frustrerad och mådde så dåligt av att veta att jag inte kunde göra något så jag bestämde mig för att inte läsa sådana böcker igen.
ikeaboy där tror jag du hittat nåt! om att man mår bra av att se sig själv som medkännande etc, en fin människa som vill läsa om, beröras av, ondskan. den SANNA då förstås. och nyheterna kanske inte är lika smaskiga.
Vad är det egentligen för mentalitet som får människor att åka och titta på en olycksplats?
Jag vet inte riktigt hur man angriper detta ämne. Kanske är det någon sorts jakt på verklighet, saker som är "på riktigt". Nyheterna är ju dock "på riktigt" och som sagt fulla av elände men de saknar ju ofta det subjektiva och personliga.
Sen antar jag att folk som läser denna typ av litteratur gör det för att de mår bra av det? Jag kan inte se varför det skulle framkalla dåligt samvete. Tror kanske att man som läsare av dessa böcker mår bra av att känna känslor av empati och avsky inför ondskan. Man får en bild av sig själv som en medkännande och bättre människa. Kanske därför unga människor gillar dessa böcker? Identitetsskapande.
Väldigt kloka inlägg i denna tråd. Människor har tydligen ett behov av elände, det räcker inte längre med fiktion utan det måste vara verklighetsbaserat för att kittla. (Just som dokusåpor) Jag förstår att människor vill skriva av sig hemska upplevelser, men varför vill vi läsa om det? Det räcker att se på nyheterna eller läsa tidningen så har iaf jag fått mitt ev. behov av elände för lång tid framåt.
Kan det vara samma mentalitet som när människor åker och tittar på en olycksplats? Eller kan det ha att göra med behovet av syndabockar och fiender? Vi vill hata den som gör någon annan illa.
hell yeah. nu när det också kommit fram att pojken-böckerna faktiskt (ev) är ren fiktion så är det ju ännu värre. Det handlar bara om pengar och om att få människor att må dåligt. För jag tror inte att det handlar om att få människor att tänka att de har det bättre, utan om att det dåliga samvetet är något vi måste ha för att rättfärdiga det liv vi lever. Det finns ju faktiskt böcker om sorgliga öden och hisnande liv som är litteratur (och inte skit) Läs det istället.
