
| BETYGSATT AV: | Nattugglan |
| FÖRFATTARE: |
Kalle Dixelius |
| TITEL: |
Toffs bok |
| VALT BETYG: | 4 |
| Boken var främst: | Rolig |
| men även: | annorlunda, 2011 |
| RECENSION: |
|
Det här ska väl vara en dystopi över vårt möjliga framtida samhälle, men jag satt mest och skrattade boken igenom. Jag vill gärna tro att författaren har skrivit boken med glimten i ögat och rätt mycket ironi.
Toffs bok med kommentarer av Muham Bentson har ett annorlunda upplägg. Muham Bentson är en historieforskare som lever på 2400-talet, med ett särskilt intresse för mörktidshistoria - den period som ägde rum 200 år tidigare. Toffs bok är en dagbok från den tiden och ett av de få dokument som finns kvar.
Redan från början tycker jag om Toff, en osäker 25-årig kille som inte har det så lätt i livet. Det är det ingen som har, eftersom 2200-talets Stockholm är ett hårt klimat med dagliga våldtäkter, bråk och fattigdom. En ganska typisk framtidsvision. Toff är en känslig person som inte alls ställer upp på det här livet, han drömmer om något annat. En dag bestämmer han sig för att börja skriva dagbok. Läs- och skrivkunnigheten är låg och all litteratur är förbjuden. Av en slump får Toff en bok i sin hand: "Om en pojke" av Nick Hornby. Denna bok får stor betydelse för honom och öppnar upp hans ögon för hur livet kunde se ut förut. Jag tycker det är så fint beskrivet hur Toff känner med karaktärerna i boken, känner igen sig själv och reflekterar över saker. Precis så är det ju att läsa! Sedan är det så roligt att tänka på att vi inte vet vad som kommer att finnas kvar från vår tid i framtiden. Toff får tag i "klassiker" som Ed McBain och Kajsa Ingemarsson. Bland det roligaste i boken är en saga de brukar berätta för varandra på kvällarna, om Lok och Leja. Det är Toffs favorit, tätt följd av Ringen och Harry.
Mycket roliga detaljer att skratta åt som sagt, även om det går lite överstyr emellanåt och man märker tydligt att det är författarens åsikter som lyser igenom. Allvarligt är det förstås också, om än inte helt trovärdigt rakt igenom. Slutet fick mig att känna ett större allvar i boken.
|
|
|
|