BETYGSATT AV:

nanne

FÖRFATTARE:

Siri Hustvedt

TITEL:

Sorgesång

VALT BETYG:

RECENSION:

Efter förra boken, Vad jag älskade, var mina förväntningar höga. Båda böckerna skildrar ett storstadsliv i New York där skapandet står i centrum (med bildkonstnärer och författare i huvudrollerna) liksom utforskandet av det mänskliga psyket. Siri H vänder på stenar, jämför, undersöker och ställer frågor. Vad döljer vi för oss själva? Vad är det vi inte vill se. Drömmar och bilder är viktiga.
Sorgesång handlar först och främst om att söka sitt ursprung och storstaden får bitvis lämna plats för landsbygden i Minnesota.

Erik, bokens berättarröst, är en medelålders, frånskild och barnlös psykoanalytiker med egen mottagning. I mötet med sina klienter berörs han ibland mer än han borde. Hans egen rädsla står i vägen.
Eriks far har just avlidit. Hans dagboksanteckningar och ett hemlighetsfullt brev för honom närmare sin far, samtidigt som det väcker frågor. Tillsammans med sin syster Inga börjar de forska i faderns och släktens historia. Familjen kommer ursprungligen från Norge, precis som Siri H, och dagboksanteckningarna är, med några få ändringar, Siris egen fars anteckningar.

Inga är författare och änka efter en berömd författare. Hon jagas av en journalist som hotar att offentligöra en hemlighet som rör den döde författarens privatliv, något som inte ens Inga känner till. Inga ber Erik om hjälp att få stopp på förföljelserna.

De finaste och innerligaste avsnitten handlar om Eriks förhållande till Miranda och Eglantine, en ung attraktiv kvinna och hennes sexåriga dotter, som hyr en lägenhet i Eriks hus. De kommer att spela en stor och viktig roll i Eriks liv. När Mirandas exman dyker upp bränner det till.

Men huvudtemat är sökandet efter rötter och ursprung. Varför blev vi som vi blev? Vad var det var som präglade oss? Kan vi lita på vårt minne? På en fest dyker Leo Hertzberg upp, huvudperson i Vad jag älskade. (Inspirerad av sin man Paul Auster?) Där diskutera man teorier om minnesstrukturer, drömmars beskaffenhet och neurovetenskap.

Det är en berättelse som grenar ut sig. Från Eriks och Ingas privilegierade storstadsliv i NY till äldre generationers immigration och slitsamma jordbrukarliv. Från tornen som rasade framför ögonen på Ingas tonårsdotter till faderns fasor under andra världskriget och familjens umbäranden under depressionen.

Siri Hustvedt framkallar en särskild stämning som jag tycker mycket om. Men den svenska titeln tycker jag inte om. Boken är ingen sorgesång - den är vemodig, varm och sökande. Den hade hellre fått behålla sin originaltitel, The Sorrows of an American.
Men det är någonting som gör att den inte når ända fram. Kanske för att den drar i för många trådar och blir lite spretig. Jag kan inte låta bli att jämföra med Vad jag älskade och önska att den varit lika sammanhållen och förtätad som den.