BETYGSATT AV: Arne FÖRFATTARE: Åsa Linderborg TITEL: Mig äger ingen VALT BETYG: 4 Boken var främst: Nostalgisk men även: tidstypisk RECENSION: Jag gillar inte barndomsskildringar, kanske för att de som anser sig ha något att säga om sin barndom inte varit lyckliga då. Det extrema fåtal som haft en helt igenom trygg och lycklig barndom skriver aldrig om den... Men jag tycker väldigt mycket om Åsa Linderborgs bok om sin uppväxt i Västerås hos sin alkoholiserade pappa. Men det beror nog på att det egentligen inte ÄR en barndomsskildring och det är inte heller en roman. En dokumentär, en samhällsskildring eller en biografi eller en nostalgitripp eller en uppgörelse med ett samhälle som förändrats, välj själva, men en roman är det inte. Alla personer är verkliga och presenterade under sitt rätta namn, allt som skildras har hänt, åtminstone som Åsa ser det. Fokus ligger på pappa Leif men också Åsas släkt på bägge sidor får stor uppmärksamhet. Tydligen tog pappans släkt så illa vid sig av boken att de inte längre talar med Åsa, överkänsligt tycker jag då de inte alls blir illa behandlade. Den man får veta minst om är Åsa själv, iaf från tonåren och framåt. Och hennes mamma förstås, den mystiska Tanja, intellektuell ryskättad kommunist och senare riksdagsman för v, som lämnar sin fyraåriga dotter hos en omogen halvalkis som knappt kan ta hand om sig själv. Varför, hur kunde hon, hur vågade hon? Den frågan får vi inget svar på. Åsas barndom har kallats "en osannolik blandning av trivsel och elände" och det är en perfekt beskrivning. Åsa sov i pappas säng, utan lakan, hon fick ingen frukost och ibland lämnades hon av utanför dagis innan de öppnat. Veckan innan löning fanns inga pengar och Åsa själv for illa av hans tiggande hos släkt och vänner. Ibland plundrade han hennes spargris för att få ihop till en öl och det händer att han är så full att han inte är kontaktbar... Men samtidigt var han en kärleksfull far som SÅG dottern, de lekte och gjorde saker tillsammans. Han behandlade henne som en kompis, regler och normer saknades och Åsa var ett såpass brådmoget barn att hon klarade det. Något som slog mig är Leifs osäkerhet mot allt det som är annorlunda än den värld han är van vid, allt nytt är konstigt och avfärdas som tokerier och onödigt. Så väl jag känner igen det från min egen barndom, en osäkerhet som kanaliseras i fientlighet. Det var bättre förr... Boken starkaste del är när Åsa blivit vuxen, Leif har mist jobbet p g a sin alkoholism och hankar sig fram på A-kassa och ströjobb. Åsa håller distansen, hittar förevändningar för att inte besöka fadern och när hon gör det har hon med sin pojkvän som förkläde för att slippa känsliga samtal. Samtidigt inser hon vad hon gör och har dåligt samvete.Vi är många vuxna som känner igen det förhållningssättet till våra föräldrar, tyvärr... Ska jag vara lite kritisk så har jag svårt för den överslätande och naiva attityd som man kan spåra här och där. Visserligen är Åsa tydlig med pappans fel och brister, men hon skyller det på samhället och barndomen, individen Leif är det bara synd om. Var finns hans egna ansvar? Åsa utsätts för stora risker och det kunde gått riktigt illa. Nu vet man iofs inte hur bra koll mamman och släktens kvinnor hade, men det finns mycket låt-gåattityd i boken, något som var typiskt för de strömningar som fanns i vissa kretsar på 70-talet.	Titel Förnamn Efternamn Alias     Avancerad Sökning