BETYGSATT AV:

Den siste Mohikanen

FÖRFATTARE:

Jascha Golowanjuk

TITEL:

Silverpopplarna

VALT BETYG:

Boken var främst:

Gripande om fattigdom

men även:

Poetiskt hoppfull

RECENSION:

Av någon anledning har denna bok stannat i mitt minne genom alla år. Jag tror att det var en av de första vuxenromaner som jag läste. Boken stod i min pappas bokhylla. Jag kan ha varit 12-13 år.

Romanens huvudperson är Dima, eg Dimitri Galkin. En liten fattig pojke som bor i staden Saratov vid Volga. Hans styvfar är en optimistisk man som försörjer sig som skrivare åt analfabeter och på att göra obegripliga auktionsaffärer. Denne originelle man är faktisk den som är snäll mot Dima (som när han är liten inte känner till att fadern inte är hans biologiske far), Modern är känslokall, irriterad, föraktfull. Hon beundrar den äldre sonen, Nikolaj. På "kontoret" samlas alla möjliga och omöjliga existenser: en soldat, en tjock, försupen kaptenska, en svartmuskig armenier. Dima ligger i en skranglig soffa och är vittne till mkt - fast alla tror att han sover.

Dima lämnas mkt åt sig själv. Han lär känna en gammal fransk dam: Mademoiselle Dupont, som i hemlighet lär honom lite franska.Hon är också fattig, har peruk, vickar ständigt på sitt lilla huvud och äger bara två klänningar. På väggen hänger en karta över Frankrike.
Dima får en lekkamrat: Anuta. Dima snappar upp allt; han vet att mannen kallar frun "min lilla fläskrumpa". Ja, inte bara detta; han snappar upp allt som han sedan upprepar i monologer med sin docka. Av en sömmerska tigger han till sig olika tyglappar som han syr klänningar av. Han drömmer om att bli skräddare. En annan bekantskap är Sonja, som umgås med många olika karlar; troligtvis en prostituerad.
Dima jobbar också åt en skräddare, Simlin, som utnyttjar honom i snålhet. Dima lider av att se sonen Pavlik i fin skoluniform och ryggsäck. Sådana psykologiska iakttagelser är Golowanjuk mästare på.

Romanen är full av besynnerliga figurer, alla mer eller mindre misshandlade av den hårda tillvaron. Dima flyr hemifrån när styvfadern dött och modern inte orkar ta hand om honom; han är rädd för henne och hennes häftiga humör. Så småningom får han bo hos kocken Müller, en bestraffad man från Österrike. Denne har valt att till underbetalning arbeta på en restaurang i stället för att "sitta av tiden" i ett arbetsläger. Dima får bo hos denne originelle man i en sliten källarvåning. Men han får i alla fall lite trygghet.

Undr tiden umgås han med kriminella, udda människor: Matriona, Petrusjka, Vassjenka. De stal olika varor, som Dima i sin tur delar ut till människor som hamnat i svåra omständigheter; t ex den fina frun Brot och hennes son Misja.

Bokens titel, "Silverpopplarna", kommer sig av att kocken Müller, underhåller Dima med rika utläggningar om det fantastiska livet i Österrike. Det gudomliga landet med träden där bladen , när de vändes i vinden, glänser som silver...
Det är dit kocken vill återvända efter strafftidens slut...
Men det blir inte riktigt så...

Müller misshandlas och blir bestulen på sina "instrument", d v s verktyg som under ytan är tillverkade av guld. Han blir förtvivlad och psykiskt sjuk. Dima är hjälplös och kan bara se på när vännen blir allt sämre. Till sist förs kocken in på mentalsjukhus.

Redan när Dima var liten hade han stark medkänsla med andra fattiga, utslagna människor. Bl a kaptenskan, ständigt berusad, som ingen orkar hjälpa. Hon dör.

Dima dras mot gränsen. I sällskap har en sjuk flicka, Nastja. Hon är kristen och talar om tända ljus i himmelen. De vandrar på landsbygden och Nastja kan allt om hur man letar efter ätliga växter. Dimas omsorg om flickan är gripande. Han förstår dock inte riktigt hur sjuk hon är. Golowanjuk har ett fenomenalt sätt att handskas med beskrivningen av tragedin utan att det blir patetiskt eller överdrivet sentimentalt.

Kristna tankegångar förs fram. Romanen är fylld av elände, fattigdom in på kroppen... urusla förhållanden... Men även fylld av ett poetiskt hopp. Symboliserat av dessa silverpopplar...
Människor lever, existerar... dör ensamma, tragiskt... men överallt lyser hoppet om silverpopplarna. En sådan underbar beskrivning av en liten överlevarkille!

Efter många år och nu med den vuxnes syn på människoporträtt och romanuppbyggnad... Någonstans inom mig finns barnets upplevelse av boken. Jag har aldrig glömt den sista raden: "Brödet är vitt".