| BETYGSATT AV: | Evelina |
| FÖRFATTARE: |
Per Gunnar Evander |
| TITEL: |
Samma sol som vår |
| VALT BETYG: | 5 |
| Boken var främst: | Smärtfylld |
| men även: | humoristisk |
| RECENSION: |
|
Per Gunnar Evander debuterade som författare 1965 och har sedan dess varit en enormt produktiv författare. Efter romanen ”Veronikas vrede” (1993) dröjde det dock sju år tills han kom ut med en ny roman. ”Samma sol som vår” (2000) var alltså mycket efterlängtad.
”Samma sol som vår” är en gripande roman om livets smärta; svek, besvikelse, ensamhet, sorg, saknad, sjukdom…
Romanen är tillägnad: ”…min omtänksamma familj – om jag hade haft någon”.
Berättaren, bokens jag, blir övergiven av kvinnan han älskar, skadas i en dramatisk händelse och hamnar på en neurokirurgisk avdelning. På sjukhussalen vårdas fyra patienter. Läsaren får följa flera intressanta samtal mellan patienterna och samtalen är präglade av Evanders geniala blandning av humor och allvar. (Dialogens mästare!) Sjuksystrarna pysslar om patienterna, men kan inte alltid svara på jagberättarens frågor. Syster Magnus nekar till att det finns hundar på sjukhuset, trots att berättaren är övertygad om att han på nätterna får besök av en svart labrador med namnet Bella. Doktorerna är fundersamma över diagnos.
Berättaren får ibland besök på sjuksalen av sin syster Maria, som är patient på en psykiatrisk avdelning. Maria har ”kommit av sig i livet”, efter att ha berövats sin dotter i en drunkningsolycka.
”Samma sol som vår” är skriven på Evanders rena, klara, vackra språk. Det är en sann njutning att läsa denna fenomenalt uppbyggda roman och den innehåller mängder av klokskap att reflektera över. Evander ska läsas långsamt! "Samma sol som vår" är en roman som jag har läst många gånger och uppskattar mer och mer och mer…
Evander är en suverän författare!
Ett citat:
”Och jag har tänkt att detta nog varit en av huvudnycklarna i konsten att riktigt leva och riktigt dö en gång, detta att finna en alldeles egen distans till sig själv, till sina många möjligheter, till sina många sorger och glädjor, och inte minst till den seglivade snopenheten över att allting nu blev som det blev.” (sid. 219)
|
|
|
|
