BETYGSATT AV:

the girl least likely to

FÖRFATTARE:

Bret Easton Ellis

TITEL:

Lunar Park

VALT BETYG:

Boken var främst:

ett intressant experiment

men även:

Ellisk (fast skräckig)

RECENSION:

Regardless of how horrible the events described here might seem, there's one thing you must remember as you hold this book in your hands: all of it really happened, every word is true.

Den meningen är inte bara upptakten till en av de mest underhållande spökhushistorier jag läst; den står också på baksidan av det snyggt designade omslaget. Med sin femte roman (den senaste,Glamorama, utkom 1999 och gjorde åtminstone mig besviken) suddar min litteräre favoritbrat Bret Easton Ellis ut alla gränser mellan fiktion och verklighet. Han är nämligen själv huvudperson i Lunar Park. Det är svårt att kategorisera boken eftersom den hela tiden omdefinierar sig själv. Första kapitlet ger intrycket av att vi har att göra med en självbiografi. Ellis diskuterar sina tidigare verk och filmatiseringarna av dem, hur han byggde sin mest (ö)kända karaktär Patrick Bateman på sin far (smickrande!) och hur faderns död 1992 fick hans redan generösa drogintag att accelerera. Han berättar om boksigneringar där han varit så borta att hans förlag skickat med en "barnvakt" som stod redo att väcka honom utifall han skulle slumra till under uppläsningen. Han berättar om skådisar, författare och de andra i 80-talets vilda litterära brat pack, där han var den självklara ledaren. Det är intressant, det är omväxlande roligt och tragiskt och det är sant - åtminstone finns det otaliga tidningsartiklar och biografier som backar upp allt Bret skriver. Men. Sen vänder allting och vi, får vi anta, skrider in i den fiktiva världen. En sönderknarkad Bret tröttnar på det dekadenta livet på Manhattan och flyttar till förorterna, gifter sig med en gammal flamma, skådespelerskan Jayne, och börjar leva familjeliv med deras gemensamma son Robby och Jaynes lilla dotter Sarah. (Bara en sådan sak, efter de otaliga gayrykten som har omringat honom i decennier nu!) Gatan de bor på påminner inte så lite om Desperate Housewives Wisteria Lane; tänk stora, magnifika men lite opersonliga hus, kompletta med smaragdgröna gräsmattor, leende golden retrievers och vackra men tomma hemmafruar. I det här skedet tänkte den här förvirrade läsaren: "Jaha, så det ska alltså bli en cynisk förortskildring, à la Tom Perrottas Little Children eller American Beauty? Nope, inte direkt; förbered dig för ytterligare några tvära kast. För Bret Easton Ellis (eller ska vi säga "Bret Easton Ellis"?) blir visserligen kulturkrocken enorm, men snart har han betydligt allvarligare saker att oroa sig över.

Upptakten till de fruktansvärda händelser boken kommer att skildra blir en Halloweenfest, där någon dyker upp utklädd till Patrick Bateman. Faktum är att han ser ut som Patrick Bateman, så som Bret föreställde sig honom när han skrev American Psycho. Därefter förvandlas Lunar Park till rena rama skräckfesten. Tänk en postmodern Stephen King på kokain så kommer du ganska nära. Lilla Sarahs docka förvandlas till Chucky och attackerar såväl katter som människor, huset håller bokstavligt på att ramla samman (eller håller det också på att förvandlas till något annat..?), unga pojkar försvinner, Brets pappa skickar mystiska videoinspelningar och mail från The Great Beyond... Som om inte det vore nog så fortsätter Patrick Bateman-kopian att dyka upp, samtidigt som någon kopierar de brutala mord som skildras i American Psycho. I det här skedet frågar jag och Bret i unison vad i helvete det är som pågår. Ja, vad är det egentligen som pågår? Efter att ha läst ut boken är jag inte hundraprocentigt säker, men oj vad roligt jag hade det! Det är just det söndersplittrade, den hänsynslösa blandningen av olika litterära genren - ömsom "fina", erkända, ömsom lowbrow - som gör Lunar Park till en sådan kul läsupplevelse. Greppet att låta författarjaget fungera som huvudperson i ett bisarrt händelseförlopp är smart och fungerar förvånansvärt väl, även om det känns lite nittiotal. Skräckinslagen till trots är detta helt klart Bret Easton Ellis mest läsvänliga och snälla roman hittills. Språket är mer avskalat och funktionellt, mer Less Than Zero än Glamorama och trots allt blod och slem och alla nickningar till skräckfilmer kan jag inte låta bli att känna att den Bret som skildras i romanen har en hel del gemensamt med den riktiga Bret; den Bret som aldrig gestaltas i hippa magasin eftersom medkänsla och osäkerhet inte är lika kul som dekadenta kokainfester.