BETYGSATT AV:

the girl least likely to

FÖRFATTARE:

Jhumpa Lahiri

TITEL:

The Namesake

VALT BETYG:

Boken var främst:

vacker

men även:

RECENSION:

Jag har fått en ny favoritförfattare! Lahiri har ett språk som är så vackert att jag kommer på mig själv med att dröja kvar vid vissa passager, läsa dem högt, liksom smaka på orden. De mest vardagliga ting - matlagning, julgransdekorationer - får en ny, oväntad skönhet. Språket är mjukt, följdsamt, exakt. Efter en litterär diet på De Stora Klassikerna och chick lit är det en fröjd att plocka upp en bok som är både fantastisk och en page turner.

Innehållet då? Jo, det handlar om indiskamerikanske Gogol (som döpts efter den ryske författaren av sin far) och hans uppväxt och vuxenliv. Inget märkvärdigt händer egentligen: han börjar skolan, han blir tonåring, han börjar college, han byter namn (ganska remarkabelt faktiskt, och ett återkommande tema i boken. Är det möjligt att helt komma bort från sitt förlutna?), han finner kärleken två gånger (i två helt fantastiska kvinnor måste jag säga. Lahiri är duktig på att skapa karaktärer man vill vara), upplever svek, död och ensamhet. Storheten ligger, återigen, i språket, de till synes små men utsökta medel som författaren använder för att få läsaren att engageras. Och engageras gjorde jag. Karaktärerna känns levande, som gamla vänner. STORA pluspoäng för att Lahiri valt att undvika det där mustigt crazy multikulti-perspektivet som bland annat Zadie Smith fallit offer för: ni vet, "Bend It Like Beckham"-förenklingen och förlöjligandet av en komplex kultur. Människorna i "The Namesake" är djupt mänskliga, och trots att indiska maträtter, arrangerade äktenskap och saris nämns flera gånger ligger fokus hela tiden på det universella.

"The Namesake" finns, mig veterligen, inte på svenska. I väntan på en översättning kan ni läsa hennes novellsamling "Den indiske tolken". Själv väntar jag otåligt på en ny Lahiri. Woo-hoo! En ny favvoförfattare! Jag blir alltid lika fånigt glad.